Ryggmärgsprov både låter läskigt och är läskigt. Men i flesta fall så gör det varken ont under eller efter provet. Jag hade då inte lika tur och fick nog uppleva bland det värsta som kan hända. En obeskrivlig smärta blandat med rädsla och oro. De värsta dagarna i mitt liv.

19de Juli:

Åker till skärgårsakuten men blir iväg skickad med sjuktransport till södersjukhuset, hon anar att jag har en blödning. Sitter i taxin och tänker på hur önödigt detta är för jag har ju ingen blödning, det känner jag ju på mig. Väl framme på akuten går det fort. Jag får hjälp direkt. Kommer in till ett rum där dom snabbt tar bas prover och temp. Jag har på gränsen till feber och sköterskan sticker sönder mitt armväck. Får sitta ner i en väntsal för att vänta på den rätta läkarn. Där skickar jag iväg ett mms till bloggen. Läkarn kommer in strax efter det, jag trodde jag skulle få vänta i evigheter men nej nej. Vi pratar lite, han undersöker mig och min hjärnfuntion. Vi pratar om mitt liv och min familj. Han säger att dom måste röntga mitt huvud och efter det ta ett ryggmärgsprov ifall inte röntgen visar något. Han går ut igen. Kommer in efter ett tag och säger att dom inte alls ska röntga utan dom ska ta ett ryggmärgsprov istället, dom vill inte utsätta mig för strålning. Jag frågar om det kommer göra ont och han svarar att det enda jag kommer känna är när nålen sticker in. Skönt tänker jag, då jag inte är nålrädd överhuvudtaget, jag tycker inte att det känns något. Får vänta ett tag till och sedan kommer han in igen, han och en sköterska som är under utbildning. Hon var en go tjej, lite äldre än mig. Hon sa att hon skulle finnas där inne ifall jag skulle behöva en handduk på huvudet eller så.. Jag skrattade och sa att jag inte behöver en handduk för ett litet stick. Nu var det dax, kröp ihop till fosterställning. SATAN i helvete vad ont det gjorde. Han stack fel 5 gånger. Benet hoppade omkring, det kändes som han stack in knivar i ryggnerverna på mig och detta var inte bara ett simpelt nålstick. Dax att öva lite mer pysen. Efter ca 10 minuters försök så kom han äntligen rätt och då tog det väl ytterligare 10 min innan dom hade tillräckligt med vätska. Efter sticket (stickerna) får jag ligga på rygg i 1.5 timme för att minska risken för huvudvärk, något man kan få efter ett sådant prov. Jag ligger där och filosoferar, lägger märke till att jag fortfarande har ont i svanken. En ny sköterska kommer in och ska ta några fler prover men då i armnen. Frågar lite kring smärtan i ryggen och hon säger då att det är helt normalt. Bra tänker jag. Efter 1 timme kommer min läkare in igen och säger att proverna var bra, jag fick alltså åka hem. SKÖNT tyckte jag. Fick sjuktaxi hem, besöket kostade inget och allt var frid och fröjd... trodde jag..

Här börjar helvetet.

När jag sätter mig i taxin så får jag en sån fruktansvärd huvudvärk, jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag sitter och åmar mig och härdar ut. Taxi gubben försöker prata med mig men jag fick bara fram nej, jag kan inte. Bilresan känns som en evighet och smärtan, jag har aldrig vart med om maken. Inte visste jag att det skulle bli värre heller..

Hemma slänger jag mig i soffan och säger att jag vill dö, ligger kvar en stund. Till slut går det inte längre och springer in till rummet. Klockan är väl runt 20.00 på kvällen. Där ligger jag, somnar tack och lov runt halv 10 och sover ända till på morgonen kl halv 8-8.

20de Juli:
Vaknar som sagt runt 8 snåret och så fort jag vrider mig i sängen mår jag illa, mitt huvud sprängs och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Försöker härda ut illamåendet men det går inte, jag får springa till toan. När jag reser mig upp blir allt så jävla mycket värre. Allt snurrar, ryggen och nacken låser sig, det pulserar i hela min nacke samt i mitt huvud. Någon blåser upp en ballong som vägrar att smälla, den blir bara större och större. Jag kallsvettas och tänker att nej fan nu dör jag. Framme vid toan så spyr jag, hade ingenting i magen så det bränner som tusan i hals och mage. Jag har så jäkla ont så jag vet inte vart jag ska ta vägen, försöker ropa på S men han sover. Blir akut skitnödig så jag sätter mig på toan och gör det jag måste, samtidigt som jag hänger över handfatet och spyr.. det var hemskt. Jag påminns hela tiden hur ont jag har och att jag inte kan andas. Min bröstkorg är som låst så när jag förösker ta ett andetag så kan inte lungorna fyllas.. Vad är detta för jävla mardröm.. Jag lyckas på något sätt skölja ur handafatet och slänga mig i soffan. Svetten rinner av mig, pulsen slår, hjärtat dunkar, illamåendet fortsätter, men allt lättar så småning om. Där ligger jag och har precis upplevt något som jag inte vill uppleva igen.. Ska det vara såhär? Jag kan fan inte röra mig.. Jag börjar gråta.. Wilgot vaknar och S likaså.. Jag säger till staffan att jag håller på att dö, skämtar lite som vanligt.. Springer in till sängen...Jag vill dö..

och så fortsatte det.. Det enda jag kunde göra var att ligga på rygg med en kudde över huvudet och gilla läget. Jag kunde inte gå upp för att kissa, jag kunde inte äta.. Så fort jag rörde mig lite granna så började munnen vattnas. Ringde till mamma och hon fixade fram några starka piller till mig då inte alvedon och ipren fungerade. Upp i rövfan med citodon forte och sen var det bara att vänta.. Äntligen kanske jag skulle få röra mig..Shi fick jag, hjälpte ingenting. Då fick det bli vårdguiden och där kopplade dom mig till sös. Sköterskan där tyckte att jag skulle åka in med desamma, det skulle absolut inte vara såhär. Nej nej nej tänker jag, jag vill inte in igen.. Hon frågar om jag kan ta mig in och det kunde jag, min mamma kan ju köra mig tänkte jag. Men när jag väl pratar med mamma så får hon tänka åt mig, jag kan ju inte komma upp ur sängen och hur fan ska jag kunna sitta i en bil då? Jag hör mammas karl i bakgrunden säga "112, jätte enkelt".. Käften.. Jag ska inte ringa 112 och aboslut inte åka ambulans. Shi fick jag igen..

Ambulansen kom.. Den ena mannen satt sig i vardagsrummet med Staffan och den andra inne hos mig. Han förklarade att allt är som det ska och det inte är någon idé att åka in för dom kan ändå inte göra något. YES tänker jag, fan vad skönt. Han tar tempen på mig och jag har tydligen feber. Då blir han lite tveksam och säger att han ska ringa och kolla med sin läkare och höra vad han tycker. Eftersom att jag inte hade feber dagen innan så kan det tyda på att jag fått en infektion av sticket i ryggen. Läkaren sa att vi skulle åka in så det gjorde vi. Våran hiss är liten och vi bor högst upp så jag föreslog att jag skulle försöka åka hissen ner så dom slapp bära mig ner för alla kringliga trappor. Den värsta gången i mitt liv blev det. Väl nere så stod ambulansbåren där och jag fick lägga mig ner, huvva vad skönt det var. Såg hur folk stod på ballkongen och glodde och det kändes konstigt att det var jag som låg där. In i ambulanden och iväg till sös. Vägen dit var jobbig, det guppade och huvudet sprängdes. Nacken låste sig och ryggen gjorde ont.. Han satte dropp då jag var uttorkad. Jag mår skit.

Nu var vi framme. Denna tid på akuten var inte lika snabb om man säger så. Låg i korridoren bland fulla gubbar i 1.5 timme. Ljuset gjorde ont i mina ögon och inte tala om allt ljud. Någon kommer och rullar iväg min säng, dom skulle tdligen ta prover.. In i dödens arm igen som redan är sönder stucken.. Sen fick jag fick äntligen ett rum, bad dom släcka och stänga. Där låg jag, äntligen lite frid tänkte jag. Efter en stund börjar grannen i rummet brevid spy och harkla sig (något som jag haaaatar när folk gör, jag spyr nästan själv när jag hör någon harkla sig). Ligger där och försöker tänka på annat.. klockan går.. Efter 4 timmar kommer en läkare in och säger att mina värden är så bra som dom kan bli och hon ber om ursäkt för att jag inte fått information om att det kan bli såhär, att man kan få såhär ont. Hon förklarar så att jag förstår, tydligen hade jag bara otur och blev en av dom få procenten som får såhär. Hon säger att hon kan lägga in mig över natten men att det blir då ett 4a rum ed 3 kärringar i bästa fall, annars gubbar. Det enda som kan hjälpa mig med är dropp, mer kan dom inte göra. Nej för fan säger jag, jag vill hem. Frågar om hur jag ska komma hem och då säger hon sjuktaxi, glöm det sa jag. Jag kan ju för tusan inte sitta, ni får fixa liggtransport om ni vill bli av med mig. Sagt som gjort. Det skulle ta en timme sa sköterskan som ordnade det hela. Jag frågade om jag kunde få några värktabletter så jag skulle palla att åka hissen upp till lägenheten och självklart skulle jag få det, hon skulle gå och fixa. Jag väntade och väntade.. Det kommer ingen.. Jag ringer på klockan och inte kommer det någon då heller.. Vafan? Efter 10 min kommer det en annan sköterska som säger att hon ska tabort droppet och mitt i allt kommer min transport med bår.. Men, jag skulle ju få tabletter? Detta kommer aldrig gå annars.. DÅ kommer den jäkeln med mina tabletter.. BRAVO.. Dom hinner aldrig värka innan jag kommer fram, never.. In i transporten och denna resa var ännu värre än ambulanden.. Det guppade ännu mer, gatulamporna ilade i min skalle och allt ljud likaså. S kom ner och mötte mig och vi åkte hiss.. den längsta hissresan i världen.. Yes jag var hemma och sedan slängde jag mig på sängen.. Nu är kl 01.30 på natten, den 21a alltså.

21a Juli:
Ligger i sängen hela dagen, proppar i mig citodon, ipren och alvedon (inte samtidigt). Försöker dricka som aldrig förr men det är inte lätt. Saknar min son, det var länge sen jag såg honom. Men hans ljud får mitt huvud att sprängas men jag ber S att komma in med honom så jag får se honom iaf, oj så fin han var. Jag klarade 2 min sen var det kört och dom fick gå ut igen. Ligger hela dagen i sängen, tvingar mig själv upp på toa en gång.. Klarar mig från att spy. Kvällen kommer och det blir natt. Klarar av att kolla på en film med S, men somnar till lite då och då. Vi kollade från sängen. Sen sov vi..

22a (idag):
Wilgot vaknar halv 11. Vaknar upp och hela ryggen och nacken är låst, fan är det värre tänker jag. Ligger kvar en lång stund innan jag ens vågar mig på att ställa mig upp. Sätter mig upp för att ställa mig upp. Ingen nacke som stramar och spänner, vad e detta? Ställer mig upp och klarar av att stå utan att jag sprängs i bitar. Mår lite illa men klarar mig till toan iaf och tillbaka. Tänker att fy fan vad skönt att det håller på att gå över och under dagen har allt blivit bättre och gått framåt. Har kunnat lekt med Wilgot i sängen, har legat i soffan och kollat på tv samt ätit pizza, min första riktiga måltid sedan den 18de. Än gör det sjukt ont men jag sår ut. Ryggen och nacken är som sagt låst men det går la över med tiden. Jag kan gå på toa, YES! Nu längtar jag efter att jag kan ta mig ett bad vilken få bli i morgon, fy vad skönt det ska bli. Jag vill gärna för mycket och idag har jag nog gjort lite för mycket än vad jag orkar. Men vad gör man inte när man legat ensam och nästan dött av smärta? Nåväl, nu gäller det att vila vila vila tills jag är helt återställd och jag ska ALDRIG mer ta ryggmärgsorv om man säger så. Om jag någongång måste så får dom hitta en annan lösning. Aldrig mer..

Kommer berätta lite om läkarnas bemötande osv imorgon eller i övermorgon. Man behöver tydligen gråta för att bevisa att man har ont, så verkar det iaf. Kan ju säga att dom inte trodde på min smärta. Jag är så lycklig över att denna mardröm snart är över, detta är verkligen det värsta jag vart med om. Att allt dessutom är mitt fel gör det bara värre, tänk om jag hade struntat i att gå till läkarn? Då hade aldrig detta hänt. Det är svårt att förklara vilken smärta jag genomgått men jag kan ju säga att jag hellre hade legat med kraftiga värkar, krystvärkar och känslan&smärtan av att spricka än att ha detta.. Då kankse ni förstår..

Bara för att jag fick såhär betyder inte att ni också skulle få likadant om ni tog ett ryggmärgsprov, så oroa er inte. Min mamma gjorde ett sådant utan att känna något, varken under eller efter. Jag hade väl ett klantarsle till läkare eller bara ren helvetiskt otur. En mardröm.